Den stackars Anders Forsberg medverkade i sekelskiftets Galago, nämligen humortidningen Strix, alltså den där ockskå Albert Engström medverkade med Kolingen. Mormor hade båda tecknarna hemma och jag garvade mycket åt dem i yngre tonåren och gör det fortfarande. Här kommer ett smakprov.

En återblick till Parisresan:

Det första jag gjorde den första morgonen i Paris var att gå ut på en tidig morgonpromenad. I början av kapitel två berättar Strindberg om hur han får syn på solen som går upp bakom Pantheon och får korset på taket att stråla. Eftersom vår lägenhet låg alldeles intill gick jag förbi byggnaden ifråga, och mycket riktigt:

… Och förresten, jag har börjat tusch nu! På riktigt! Mer om detta framöver,

Ikväll såg jag och My den underbara filmen Wall-e. Därför känns det motiverat att avsluta inlägget med det här underbara citatet av André Malraux (1901-1976), som begravdes i Pantheon 1976.

“The greatest mystery is not that we have been flung at random among the profusion of the earth and the galaxies, but that in this prison we can fashion images sufficiently powerful to deny our nothingness.”

Igår skedde det största genombrottet i det historiska researcharbetet för Inferno sedan projektet började 2002. Jag kände mig som detektiven Miss Marple när hon kommer på vem mördaren är.

Efter att ha hittat två par skor för 16 euro till My och ätit varsin judisk falafel med rödkål gick vi en vända genom Marais-kvarteren och sprang på Musée Carnavelet som jag inte visste låg där, men som dels visade sig vara muséet för Paris historia och dels vara gratis.

Musée Carnavalet är inrymt i ett av de många bedagade palats som ligger i Marais-kvarteren, så första hälften av besöket gick genom helt sjukt överdådiga rum i rokokostil, med guld och pastellfärger från golv till tack, och proppfullt med berömda tavlor (bl.a. det mest kända porträttet på Molière) och aristokratiska möblemang.

Men sen kom vi alltså till en del av muséet som bara var helt proppfullt med tavlor från sekelskiftet föreställande olika parisiska stadsmiljöer, inte bara vackra målningar utan också väldigt detaljerade. Det var mer högoktaniga referensbilder på en timme än vad jag lyckats samla in under sedan jag började researcharbetet på allvar för ett halvår sedan.

Jag fotade alla tavlor (utan blixt) och lyckades i upphetsningen ge en glasmonter med fyra statyetter en knuff som nästan välte den.

Efter en timslång visuell orgasm hittade vi i en undangömd vrå en massa stora vitrinskåp med, hör och häpna, karikatyr-skulpturer. Hur fina som helst. Tyvärr var det dålig belysning i rummet, så fotografierna lämnar en del att önska.

Sammanfattningsvis fullbordade Musée Carnavalet i stort sett vad jag hoppades få ut av den här resan ifråga om referensbilder. Det som återstår är Jardin des plantes och kanske en fin bok om caféliv för 20€ jag hittade hos en bouqinist vid seine precis nedanför där vi bor.

… och Ivan, en stor konstälskare i sin linda, utmattad av det estetiska fyrverkeriet.

I morse vid halv åtta, medan My och Ivan fortfarande sov, gav jag mig ut för att hitta hans bostad. Under själva psykosen i juli 1896 bodde Strindberg på Hotel Orfila. Jag visste att huset ligger på rue d’Assas, som är ganska lång, men inte på vilket nummer, så jag började från början, vid metrostation Sevrés-Babylon.

Det var fortfarande mörkt ute, eftersom Frankrike ligger långt väster om Sverige. I höjd med Boulevard XXX hade det blivit tillräckligt ljust för att gatlyktorna skulle tändas, men det var fortfarande så pass mörkt att det kändes som att gå omkring i en mångmiljonstad med strömavbrott.

Jag gick förbi min gamla skola Institut Catholique, där studentskorna stod och kindpussades och rökte morgoncigaretter. Ett par kvarter längre fram hittade jag äntligen huset, med en inskription på fasaden. Det började regna och jag gick hem till frukosten med fullbordat uppdrag.

Vi kom fram till Paris vid 14-tiden idag, tre timmar sena, eftersom tågets lok gick sönder vid 4 på natten, vilket gjorde att vi missade bytet i Köln etc, men efter diverse äventyr på lokala pendeltåg i sällskap med (som alltid) trevliga danskar lyckades vi ta oss ombord på expresståget till Liege, Bryssel och Paris.

Vi anlände alltså till Paris på tågstationen Gare de Nord, där den första scenen i serien Inferno råkar utspela sig, där Strindberg lämnar av sin hustru som ska åka tillbaka till Österrike medan han ska ägna sig helhjärtat åt “vetenskapen”.

Europas stora centralstationer är det sena artonhundratalets katedraler: de förkroppsligade dels tidens estetik och smak genom sin storslagna arkitektur, gärna med bangårdar i järn och glas, och var samtidigt ideologiska monument över det moderna samhället, dessutom placerade mitt i staden.

De härliga figurerna på Gare du Nord skulle symbolisera destinationerna Bryssel, Berlin, Amsterdam, London och Wien.

Kapitlet jag jobbar med inleds med att Strindberg äter krabba. Ett fantastiskt tillfälle att köpa en färsk krabba för att ta referensbilder. Kan det till och med ha gått så långt att jag la in scenen (som inte finns i boken) för att få en ursäkt att frossa på krabba tillsammans med My? Har jag gått så långt att jag begår våld på nationalskalden för att frossa i skaldjur?

Vi passade också på att laga en fantastiskt god hovmästarsås på recept ur boken Strindbergs Kokbok, av Björn Meidal. Ingredienserna är olja, vitvinsvinäger, worcestersås, hp-sås, vitpeppar, socker, senap och lite vatten samt en större mängd hackad DILL! (Strindbergs favoritkrydda säger My)

Möblerade rum hör till det besvärligaste att rita, och till skillnad från exteriörer så finns det inte så mycket interiörfoton från 1890-talet, antagligen eftersom det var svårt att fotografera i dålig belysning.
Idag har jag kämpat med ett hotellrum, på hotell Kramer vid Stortorget i Malmö (numera Scandic Kramer) där huvudpersonen vistas i tre serierrutor. Jag har bildgooglat och hittat en de.

Två gamla rum, lite odefinierbart gamla på ett östblock-sätt.

Det är bra att ta till konstens Tomas Ledin, nämligen den amerikanske målaren Edward Hopper, om man vill ha informativa bilder utan allt för mycket detaljer.

I slutändan gjorde jag en liten skiss (rummet kommer återges i en väldigt avlång ruta). Den måste kompletteras med lite mer karaktärsfulla möbler (byrån och sänggaveln t.ex.) som jag snor från Anders Forsberg-boken (återkommer till den underbara boken). Jag ritar rummet i profil, dels för att slippa rita trepunktsperspektiv och dels för att det ger ett ganska snabbt och rakt berättande.