En återblick till Parisresan:

Det första jag gjorde den första morgonen i Paris var att gå ut på en tidig morgonpromenad. I början av kapitel två berättar Strindberg om hur han får syn på solen som går upp bakom Pantheon och får korset på taket att stråla. Eftersom vår lägenhet låg alldeles intill gick jag förbi byggnaden ifråga, och mycket riktigt:

… Och förresten, jag har börjat tusch nu! På riktigt! Mer om detta framöver,

Ikväll såg jag och My den underbara filmen Wall-e. Därför känns det motiverat att avsluta inlägget med det här underbara citatet av André Malraux (1901-1976), som begravdes i Pantheon 1976.

“The greatest mystery is not that we have been flung at random among the profusion of the earth and the galaxies, but that in this prison we can fashion images sufficiently powerful to deny our nothingness.”

Vi är tillbaka från Paris med tonvis av referensbilder, racletteost, beaujolaisvin, creme caramel och ännu mer referensbilder. Det kommer fler inlägg med bilder och anekdoter från resan framöver, men nu är det full fart framåt som gäller: målet är att skissa 10 sidor i veckan så att jag kan börja tuscha i februari. Här är några skisser i olika stadier av färdighet.

Vi befinner oss alltså på Mme Charlotte Futters Crêmerie, motsvarande café Edenborg i Sthlm, Kaffebaren i Malmö, möjligen Publik i Göteborg och Arimans eller vad det heter i Lund, alltså ett hak för kulturarbetare i varierande grad av fattigdom, pretentioner, självbedrägeri, storhetsvansinne, självhat, alkoholism och så av någon anledning en människa som faktiskt är begåvad och framgångsrik kulturarbetare på riktigt, och som alla undrar vad tusan han/hon har där att göra.

Den framgångsrika människan på Crêmeriet är konstnären Paul Gaugin. Det är han som har paxat en stol till August.

George Grosz är gudfar till de här bilderna. Han var alltså en tysk expressionist som gjorde en massa bilder av degenererade cafébesökaren i på 1920/30-talet i Berlin. Förhoppningsvis hinner jag skriva ett inlägg i bloggen om bara honom snart.

Igår skedde det största genombrottet i det historiska researcharbetet för Inferno sedan projektet började 2002. Jag kände mig som detektiven Miss Marple när hon kommer på vem mördaren är.

Efter att ha hittat två par skor för 16 euro till My och ätit varsin judisk falafel med rödkål gick vi en vända genom Marais-kvarteren och sprang på Musée Carnavelet som jag inte visste låg där, men som dels visade sig vara muséet för Paris historia och dels vara gratis.

Musée Carnavalet är inrymt i ett av de många bedagade palats som ligger i Marais-kvarteren, så första hälften av besöket gick genom helt sjukt överdådiga rum i rokokostil, med guld och pastellfärger från golv till tack, och proppfullt med berömda tavlor (bl.a. det mest kända porträttet på Molière) och aristokratiska möblemang.

Men sen kom vi alltså till en del av muséet som bara var helt proppfullt med tavlor från sekelskiftet föreställande olika parisiska stadsmiljöer, inte bara vackra målningar utan också väldigt detaljerade. Det var mer högoktaniga referensbilder på en timme än vad jag lyckats samla in under sedan jag började researcharbetet på allvar för ett halvår sedan.

Jag fotade alla tavlor (utan blixt) och lyckades i upphetsningen ge en glasmonter med fyra statyetter en knuff som nästan välte den.

Efter en timslång visuell orgasm hittade vi i en undangömd vrå en massa stora vitrinskåp med, hör och häpna, karikatyr-skulpturer. Hur fina som helst. Tyvärr var det dålig belysning i rummet, så fotografierna lämnar en del att önska.

Sammanfattningsvis fullbordade Musée Carnavalet i stort sett vad jag hoppades få ut av den här resan ifråga om referensbilder. Det som återstår är Jardin des plantes och kanske en fin bok om caféliv för 20€ jag hittade hos en bouqinist vid seine precis nedanför där vi bor.

… och Ivan, en stor konstälskare i sin linda, utmattad av det estetiska fyrverkeriet.

I morse vid halv åtta, medan My och Ivan fortfarande sov, gav jag mig ut för att hitta hans bostad. Under själva psykosen i juli 1896 bodde Strindberg på Hotel Orfila. Jag visste att huset ligger på rue d’Assas, som är ganska lång, men inte på vilket nummer, så jag började från början, vid metrostation Sevrés-Babylon.

Det var fortfarande mörkt ute, eftersom Frankrike ligger långt väster om Sverige. I höjd med Boulevard XXX hade det blivit tillräckligt ljust för att gatlyktorna skulle tändas, men det var fortfarande så pass mörkt att det kändes som att gå omkring i en mångmiljonstad med strömavbrott.

Jag gick förbi min gamla skola Institut Catholique, där studentskorna stod och kindpussades och rökte morgoncigaretter. Ett par kvarter längre fram hittade jag äntligen huset, med en inskription på fasaden. Det började regna och jag gick hem till frukosten med fullbordat uppdrag.

Den här resan är inte bara ett forskningsprojekt, utan också en 30-årspresent. Till min födelseag den 13 september hade My samlat ihop pengar till biljetten från hela min vänskapskrets i både Stockholm och Malmö. Jan Bielecki ritade också det här extraordinärt snygga presentkortet.

Jag blev verkligen fantastiskt rörd och lycklig, och mina tankar går varje dag här i Paris till alla er som gjorde resan möjlig: Anja och Matte, Bianca, Emelie och Plura, Evis, Jan, Kim, Klara, Leni, Liv, Lotta, Michaela, Rakel och Oskar, Sara, Daniel, David, Edenborg, Johan och Ida, Jon, Josefin, Loka, Marcus, Micke sol, Nanna, Olof och Johanna, Sonya, Tomas, Knut och Lina

Ovanpå detta så fick jag boendet i present av mina kära föräldrar, en liten lägenhet som vi hyr i en vecka av en monsieur Jean-Claude Vessilier på rue Boulanger i Quartier Latin.

Här är en bild tagen för en minut sedan. Jag sitter och softar med Ivan medan My sover ut efter nattens amning.

All kärlek till alla er som gjort den här resan möjlig!

Igår var vi på loppis vid Porte de Vanves. Jag köpte ett bläckhorn, My köpte ett halsband, men roligast var den här bizarra tomten:

Nu ska vi på en till loppis och sen till Looouuuvren, och kanske äta de goda vegoburgarna som finns där och kanske köpa massa superbilliga konstböcker på Mona Lisait.

Vi kom fram till Paris vid 14-tiden idag, tre timmar sena, eftersom tågets lok gick sönder vid 4 på natten, vilket gjorde att vi missade bytet i Köln etc, men efter diverse äventyr på lokala pendeltåg i sällskap med (som alltid) trevliga danskar lyckades vi ta oss ombord på expresståget till Liege, Bryssel och Paris.

Vi anlände alltså till Paris på tågstationen Gare de Nord, där den första scenen i serien Inferno råkar utspela sig, där Strindberg lämnar av sin hustru som ska åka tillbaka till Österrike medan han ska ägna sig helhjärtat åt “vetenskapen”.

Europas stora centralstationer är det sena artonhundratalets katedraler: de förkroppsligade dels tidens estetik och smak genom sin storslagna arkitektur, gärna med bangårdar i järn och glas, och var samtidigt ideologiska monument över det moderna samhället, dessutom placerade mitt i staden.

De härliga figurerna på Gare du Nord skulle symbolisera destinationerna Bryssel, Berlin, Amsterdam, London och Wien.

Vi ær æntligen på væg mot Paris, jag, My och Ivan. Vi har just tagit en øl på Huvudbangården i Køpenhamn, och ska strax gå ombord på nattåget mot Køln, dær vi sedan byter tåg vid kl 7 och kommer fram till Paris Gare du Nord kl 11 imorgon førmiddag.

Man skulle kunna tro att jag åker till Paris med tåg før att følja Strindbergs fotspår baklænges på den resa från Paris till Ystad som han føretar i kapitel 7 i Inferno. Det ær en bonus, men det verkliga skælet ær att jag, och My (och Ivan faktiskt, i ett infall av ungdomlig radikalism) bestæmt oss før att aldrig mer flyga, av klimatskæl.

Utslæppen av co2 från en flygresa ær så kopiøst stora att (flera ton før en resa till Thailand tex.) att de liksom neutraliserar alla andra miljøvænliga gærningar man gør. Man kunde lika gærna stælla två stadsjeepar på tomgångskørning i garaget. Så mitt moralistiska råd till alla læsare: Fimpa flyget! Det ær så sjukt ocoolt, obegåvat och ovært!

Återkommer imorgon med førsta parisrapporten.

Varje morgon åker jag till jobbet.

Idag möblerade jag om, så nu ser det ut såhär i ateljén.

På fredag åker jag, My och Ivan (tåg) till Paris och stannar i tio dagar, för semester och för att skaffa referensbilder mm. till Inferno-projktet. Jag kommer också blogga varje dag från Paris.

Så är mitt liv, sån är jag.