Över julen tog jag med 12 sidor upp till Stockholm och Falun för att tuscha. Alla sidor är uppdelade i en övre och en undre del, så att de ska gå att vika på mitten och ta med sig (utom sid 1 och en till sida). Ändå var det svårt att jobba på olika köksbord och jag blev ofta väldigt frustrerad över olika misslyckanden. Här är i alla fall ett foto på alla sidorna, upplagda i stor hög för att ge ett mer aptitligt intryck:

Det händer ofta att en ruta inte blir bra. Om en ruta börjar gå åt skogen så blir den ofta sämre ju mer jag arbetar på den. När en bild inte ser ut som jag vill att den ska göra börjar jag ofta vispa runt med pennan i skissen eller tuscha den på ett överbelastat sätt. Anledningen att bilden inte funkar är nämligen nästan alltid att kompositionen är fel.

Här är en sida med två ovanligt stora rutor. På den övre är kompositionen dålig, på den undre är kompostionen bra:

I den övre bilden ligger problemet i riktningen och storleken på bildelementen. Det är liksom inte klart var bilden börjar och slutar, och gubben till vänster och gubbarna till höger konkurrerar om att dominera bilden. De svärta fälten är också obalanserade.

Den nedre bilden däremot börjar tydligt med Strindbergs svarta rygg och sedan sugs blicken in mot horisonten längs tåget och människorna. De svarta ytorna måste däremot bli bättre balanserade.

Komposition handlar i grunden om att dela upp en bild i större och mindre delar. Det kan göras genom gyllene snittet, två tredjedelsprincipen, i trianglar och cirklar eller lika stora delar. Huvudsaken är att bilden har en komposition som fungerar.

Man kan också jobba med svarta partier/fält med textur och med riktning. Det senare tycker jag är extra viktigt i serier, eftersom man redan har en läsriktning i sidan, och genom texten, och extra mycket om man inte bara berättar genom dialog och text, utan också genom rörelse.

Den övre bilden gör inte sitt jobb, så jag ska ta bort den helt och rita om den. Jag vet fortfarande inte riktigt hur, men från och med nu ska jag amputera allt som inte funkar och se till att göra en ordentlig kompensation på varje bild innan jag sätter igång och tuschar.

Från och med nu ska jag se till att jobba mer på kompositionen i bilderna, genom att skissa mer, tänka efter mer

Att spegelvända en teckning, till exempel genom att lägga den uppochner på ljusbordet är ju ett gammalt trick. Här är ett ansikte, det är en figur som sitter på crêmeriet tillsammans med Strindberg och Gaugin, eventuellt kan han vara Alphonse Mucha, men det är aldrig uttalat. Hursomhelst, vid en första anblick ser han inte deformerad ut.

Men när man lägger denne stackars man på ljusbordet upptäcker man att hans panna buktar ut på ett märkligt sätt.

I det här fallet räcker det med en liten skönhetsoperation, lite panna ersätts med lite mer hår.

I japanska serier läser man ju baklänges, även i de översatta böckerna. Många japanska tecknare motsatte sig nämligen kraftfullt att man helt enkelt spegelvände alla bilder och hela boken för att anpassa till västerländsk läsriktning, och orsaken till det var åtminstone delvis att de inte ville att deras tecknarmissar skulle bli tydliga.

Igår när jag skulle tuscha sidan 25 så började den översta rutan flippa ut. Jag hade slarvat med skissen och visste inte vad jag höll på med. Husen i den högra halvan av bilden såg ut som de blivit ritade av den knäppa egyptiska arkitekten i Asterix och Kleopatra.

Här är rutan i närbild. Det kändes inte som att den gick att reparera med de mest generösa mängderna tipex. Att göra om hela rutan kändes också ganska tråkigt. Så istället lade jag ruta 3 på ljusbordet och gjorde en variant av den.

… och så klistrade jag över den defekta delan av första rutan. Resultatet blev faktiskt bättre än ursprungstanken. Jag gillar att göra den här typen av upprepningar i längre serier, att ta en bild och låta den återkomma lätt modifierad. På den här sidan är det två bilder som återkommer, dels närbilden på August och dels stadsbilden på bokhandeln, först beskuren och sedan i panorama. Här är resultatet, på en höft (sidan är fortfarande kladdig och oretuscherad, slutresultatet kommer förstås se cleanare ut):

En återblick till Parisresan:

Det första jag gjorde den första morgonen i Paris var att gå ut på en tidig morgonpromenad. I början av kapitel två berättar Strindberg om hur han får syn på solen som går upp bakom Pantheon och får korset på taket att stråla. Eftersom vår lägenhet låg alldeles intill gick jag förbi byggnaden ifråga, och mycket riktigt:

… Och förresten, jag har börjat tusch nu! På riktigt! Mer om detta framöver,

Ikväll såg jag och My den underbara filmen Wall-e. Därför känns det motiverat att avsluta inlägget med det här underbara citatet av André Malraux (1901-1976), som begravdes i Pantheon 1976.

“The greatest mystery is not that we have been flung at random among the profusion of the earth and the galaxies, but that in this prison we can fashion images sufficiently powerful to deny our nothingness.”