Teckning kan man inte fuska sig till. Tuschning däremot är enbart fusk, dvs. tekniker och förutbestämda tillvägagångssätt.

Regn kan bli fint. Ibland kan det vara knölig att få en enhetlig riktning på alla små streck. Därför tejpade jag originalsidan lite på sniskan, och tog sedan en stor kartongbit och lät den vila mot kanten på nederkanten av mitt ritbord (det lutar så det finns en liten kant längst ner för att papprena inte ska åka ner på golvet (se tidigare inlägg för bild på bordet och atljén)…
Hursomhest, jag använde kartongen som linjal, det funkade ganska bra.

En annan grej med regn är att ha lite olika täthet på strecken för att skapa djup i bilden.

December har varit en svacka, det har inte blivit så mycket fokuserat arbete på Inferno som jag hade önskat, tidsramarna för projektet knakar och jag har känt mig väldigt kritisk till innehållet. Men i tisdags kom jag igång igen och under veckan har jag skissat upp tolv sidor som jag ska ta med mig upp till Stockholm och Leksand och tuscha vid något köksbord eller liggande på mage på golvet eller så.

Jag har en mall för hur jag disponerar rutorna över sidan, och (förutom allra första sidan och en till) de är alla delade på mitten, så att jag kan vika ihop varje ark till a4. Dels för att de är lättare att ta med sig, men framförallt: om man sitter vid ett plant bord (tex. ett köksdito) så är det väldigt knöligt att nå övre delen av ett a3, den hamnar helt enkelt för långt bort.

Jag ska i något kommande blogginlägg gå in på hur min rutmall påverkar tempot i berättandet. Återkommer inom kort med massa mer blogginlägg.

Ok, sa jag att Gaugin var den enda talangen, alltså nja… På andra sidan bordet på skissen nedan sitter Alphonse Mucha, som inte ser riktigt ut som sig själv, (jag har ändrat hans utseende för att han inte skulle vara för lik andra karaktärer och roligare att teckna). Och det är alltså han som tecknat skylten och bilderna på sidan

Mucha var ursprungligen från Tjeckien, flyttade till Paris för att gå på konstskola, pengarna tog slut, så han bosatte sig (precis som Strindberg) ovanför Charlotte Futterers Crêmerie, på rue de la Grande Chaumiere 12, levde som en råtta på linser och ingenting och planerade sin stora plan, sitt stor genombrott, och det kom den första januari 1895 och det ser ut så här:

Det är alltså en teateraffisch för pjäsen Gismonda med ingen mindre än Sara Bernhardt (den tidens och enligt vissa alla tiders största kändis) i huvudrollen. Den nya stilen slog igenom stort, Sara kontrakterade honom för sex år framåt och Art Noveau blev den nya heta stilen. En enda skön bild av en jointrökande donna blev kvar till eftervärlden av Alfons Muchas produktion och den hänger hemma hos världens alla potheads:

My har gjort ett finfint facebookalbum med massa bilder från resan, kolla in det genom att klicka HÄR

Borde funka om ni har My som kompis, annars får ni nöja er med den här smarriga bilden från Louvren:

Återkommer snart med mer om Inferno.