Arbetet fortsätter på hotellrummet som jag la upp en skiss på för ett litet tag sen. Nu har jag gjort ett försök till riktig bild, och tuschat den på prov. Det ser väl ok ut, men jag skulle vilja ändra lite på kompositionen: byrån lite mer till vänster, Strindberg lite mer till höger så att han precis täcker ena sängstolpen, hatten och rocken som hänger på en krok vid fönstret ska också en bit till höger, så att den andra gardinen syns och kläderna avtecknar sig i siluett mot den. Och så bort med dörren, som verkar sitta på samma vägg som fönstret, skulle Strindberg gå ut genom den så skulle han ju ramla ner på Stortorget och göra sig väldigt illa.

Annars tror jag att ljuset är som det ska, en sån där decemberdag när det blir alldeles mörkt inomhus fast det är i början av eftermiddagen.

Nu håller jag som bäst på att avsluta skisserna för kapitel 13. Tyvärr har jag inte hunnit så långt med boken, utan det råkar vara det kapitel som utspelar sig i Malmö och Lund, och eftersom jag har samlat in alla bildreferenser här i närområdet så började jag med det kapitlet.

Malmö får en ganska ogenerös recension av Strindberg:

”I Sverige finns 90 städer, och till den som jag avskyr mest har makterna dömt mig”

Han preciserar inte varför han avskyr Malmö, förutom att ”Havet är smutsigt, jorden är smutsig, från himlen regnar det gyttja”, en beskrivning de flesta Malmöbor kan känna igen sig i. Men det fanns bättre skäl.

Hotell Kramer där Strindberg bodde.

Malmö är ju en tätort utan riktig stadskänsla, befolkad av självgoda storbönder och obildade affärsgubbar, samt i andra änden av klasspyramiden människor inskottade från landsbygden dömda till lågavlönade jobb i väntan på att kunna flytta någon annanstans. Lund suger upp högkulturen som när man tar smöret ur mjölken.

Strindberg stannar bara i Malmö några dagar innan han fått nog och fortsätter till just Lund. Han missar precis att Malmö står på gränsen till sin mest vitala period någonsin. I slutet av 1890-talet galopperar industrialismen in söderifrån, nya stadsdelar som Möllan och Värnhem byggs, sveriges första Folkets Park anläggs och arbetarrörelsen har glada dagar.

Industrialiseringsprojektet genomförs i Jugend-stil (aka Art Noveau), med organiska växtmönster och stadsplanering och arkitektur inspirerad av medeltidens estetik. Hela tillväxtfesten avslutas med att Baltiska Utställningen genomförs 1914 i Malmö. Det var ett spektakel som kan liknas vid en blandning av kulturhuvudstadsår, Bo01 och OS i konst och design, allt då i bästa jugendstil.

Baltiska utställningen.

Det som återstår av utställningen idag är Pildammsparken, exempelvis låtsastemplet Margaretapaviljongen är en härligt flippad upplevelse. Samma år utbröt ju första världskriget, och Malmö återgick till sitt gamla eländig jag.

Havet är smutsigt, himlen är smutsig, från himlen regnar det gyttja, kvalitetsmänniskorna har flyttat till Lund, stadens enda badhus är mögligt som en roquefortost, vissna människor utan framtid och utan frisyr stryker runt gatorna på jakt efter föda…
Kan man tänka sig en bättre plats för skapande verksamhet? En plats där man kan upptäcka de underliggande strömningarna och hitta gyttjans blommor?
Nej, då skulle jag ju inte ha valt att bo just här i Malmö.

Möblerade rum hör till det besvärligaste att rita, och till skillnad från exteriörer så finns det inte så mycket interiörfoton från 1890-talet, antagligen eftersom det var svårt att fotografera i dålig belysning.
Idag har jag kämpat med ett hotellrum, på hotell Kramer vid Stortorget i Malmö (numera Scandic Kramer) där huvudpersonen vistas i tre serierrutor. Jag har bildgooglat och hittat en de.

Två gamla rum, lite odefinierbart gamla på ett östblock-sätt.

Det är bra att ta till konstens Tomas Ledin, nämligen den amerikanske målaren Edward Hopper, om man vill ha informativa bilder utan allt för mycket detaljer.

I slutändan gjorde jag en liten skiss (rummet kommer återges i en väldigt avlång ruta). Den måste kompletteras med lite mer karaktärsfulla möbler (byrån och sänggaveln t.ex.) som jag snor från Anders Forsberg-boken (återkommer till den underbara boken). Jag ritar rummet i profil, dels för att slippa rita trepunktsperspektiv och dels för att det ger ett ganska snabbt och rakt berättande.