Förra julen sände Svt sin “storsatsning” August, och som någon slags retro var det Selmas tur att få låna sitt namn åt en biografisk miniserie över julen. Jag skärskådade och insöp båda delarna i hopp om att lära mig lite do:s and don’t:s i fråga om svenska historiska skildringar.

I första delen far Selma ner till Sicilien tillsammans med sin flickvän Sophie Elkan, där de stöter på en massa svenska och danska konstnärsbohemer, och utvecklar eventuellt diverse intriger, vilket inte verkar vara så viktigt i sammanhanget, utan fokus ligger på att det är Selma och det är konstnärsbohemer i sicilien.

Till DN säger Helena Bergström, som alltså spelar (sig själv men ska föreställa) Selma, att de inte försökt göra någon historielektion. Ändå är hänger känslan av lektion som en stor slapp pannkaka över hela det här avsnittet: obs, selma var lesbisk, titta, selma träffar carl larsson, hör och häpna, selma kan prata italienska, se där, selma har just kommit ut med en bok. Handlingen bryts upp av en massa faktoider, och punkteras sedan en aning av lite lågbudgetmissar: italienarna är svenskar som inte kan prata övertygande italienska, Sophie Elkans belgiske är också svensk, vilket hörs ordentligt, allt är inspelat i studiomiljö, svenskarna, särskilt Helena Bergström, pratar spetsig inbrottstjuvsstockholmska från 30-talet och rör sig som en skoltrött 14-åring, istället för en dam från landet.

I ett bra historiskt drama ska man inte få tidsandan upptryckt i ansiktet hela tiden, den ska ingjutas i allt, så att man glömmer att det någonsin funnits något annat år än, i det här fallet, 1895. Det betyder att allt ska kännas korrekt ifråga om kläder, interiörer och språk, men det ska hålla sig i bakgrunden. Istället ska fokus, givetvis, ligga på berättelsen och karaktärernas psykologi.

I del två är vi tillbaka i Sverige, vi har spolat fram till 1909, och Selma har just fått nobelpris. Helena Bergström har grävt fram lite värdighet och hållning ur garderoben och en problemen med låtsasitalienare mm från del ett har ersatts av sköna stockholmsmiljöer. Storyn är att någon snott Selmas kärleksbrev till Sophie Elkan för att utöva utpressning, och det hela utvecklas till en historisk thriller med mycket fokus på ett triangeldrama mellan Selma, Sophie och Selmas nya flickvän Valborg Olander.

Avslutningsvis måste jag nämna att Strindberg dyker upp en snabbis i del två, spelad av Richard Hobert. Han är sliten, dryg och alldeles… alldeles underbar.

En återblick till Parisresan:

Det första jag gjorde den första morgonen i Paris var att gå ut på en tidig morgonpromenad. I början av kapitel två berättar Strindberg om hur han får syn på solen som går upp bakom Pantheon och får korset på taket att stråla. Eftersom vår lägenhet låg alldeles intill gick jag förbi byggnaden ifråga, och mycket riktigt:

… Och förresten, jag har börjat tusch nu! På riktigt! Mer om detta framöver,

Ikväll såg jag och My den underbara filmen Wall-e. Därför känns det motiverat att avsluta inlägget med det här underbara citatet av André Malraux (1901-1976), som begravdes i Pantheon 1976.

“The greatest mystery is not that we have been flung at random among the profusion of the earth and the galaxies, but that in this prison we can fashion images sufficiently powerful to deny our nothingness.”

När jag ändå är inne på detta med inspiration så måste jag ta upp Christophe Blain. Jag tror inte att jag någonsin läst en serie med kraftfullare uttryck i bilderna eller större spänst i berättandet. Det liksom ryker och svettas och väsnas om sidorna på långt håll. Det är serier med stort S.

Bara att gå och sätta sig blir till en aktionsekvens.

I frankrike har Christophe Blain gjort succé med sin se rier Isaac le pirate och Gus. Båda serierna utspelar sig i historiska miljöer (pirat respektive cowboy) med pangpang och fart och fläkt, men det enda karaktärerna pratar om är sina relationer. Det är som att 90-talets självbiografiska serier satt på sig äventyrsseriens kläder, men behållit hjärnan under hatten.

Utdragen

Översättning:
Ett brev!
Från en tjej.
Snark

Från Nathalie.
Jag träffade henne för fem år sen i Cincinnatti.

Jag var med i en vilda västern-cirkus, och jag valde ut henne ur publiken.

Låg ni?
Nej.

Tre serier fick jag med mig från Paris, en av dem var Le petit Christian (del 2) av Blutch. Berättelsen är en självbiografisk episod om en förälskelse på mellanstadie, men det är framförallt BERÄTTANDET som gör mig helt överväldigad. Blutch tecknar inte särskilt noggrant, men vilken kraft han har, vilket krut i pennan. Han behärskar hel och hållet uttrycket i sina bilder och rör sig hela tiden med metaforiska bilder. Här är ett typiskt exempel, den lille Christian äter middag hos sin föräldrarna till flickan han är kär i, men drabbas plötsligt av alienation. I serien symboliseras det genialt av en gammaldags dykardräkt. Check it out:

Skulle jag göra någon prognos för seriernas framtid så är det den sortens högoktaniskt, intensivt berättande: bilderna reduceras inte till trötta stödhjul som i den typiska självbioserien, men det blåser inte upp sig som stora geggiga tårtor av färg och svärd/tuttar à la franskt 80-tal/marvel.

NEJ

Bilden utgör en aktiv del av berättandet, den bär fram nyanser, humor, dubbla betydelser. Är man ute efter något liknande på svenska ska man försöka komma över ett ex av Den feta sanningen, Sara Hanssons och Nanna Johanssons senaste fanzin. Vem tecknar och berättar som dem idag? Serietecknare, läs och lär.

Beställ fanzinet på fulheten.com eller hejasara

.blogspot.com