Den stackars Anders Forsberg medverkade i sekelskiftets Galago, nämligen humortidningen Strix, alltså den där ockskå Albert Engström medverkade med Kolingen. Mormor hade båda tecknarna hemma och jag garvade mycket åt dem i yngre tonåren och gör det fortfarande. Här kommer ett smakprov.

Förra julen sände Svt sin “storsatsning” August, och som någon slags retro var det Selmas tur att få låna sitt namn åt en biografisk miniserie över julen. Jag skärskådade och insöp båda delarna i hopp om att lära mig lite do:s and don’t:s i fråga om svenska historiska skildringar.

I första delen far Selma ner till Sicilien tillsammans med sin flickvän Sophie Elkan, där de stöter på en massa svenska och danska konstnärsbohemer, och utvecklar eventuellt diverse intriger, vilket inte verkar vara så viktigt i sammanhanget, utan fokus ligger på att det är Selma och det är konstnärsbohemer i sicilien.

Till DN säger Helena Bergström, som alltså spelar (sig själv men ska föreställa) Selma, att de inte försökt göra någon historielektion. Ändå är hänger känslan av lektion som en stor slapp pannkaka över hela det här avsnittet: obs, selma var lesbisk, titta, selma träffar carl larsson, hör och häpna, selma kan prata italienska, se där, selma har just kommit ut med en bok. Handlingen bryts upp av en massa faktoider, och punkteras sedan en aning av lite lågbudgetmissar: italienarna är svenskar som inte kan prata övertygande italienska, Sophie Elkans belgiske är också svensk, vilket hörs ordentligt, allt är inspelat i studiomiljö, svenskarna, särskilt Helena Bergström, pratar spetsig inbrottstjuvsstockholmska från 30-talet och rör sig som en skoltrött 14-åring, istället för en dam från landet.

I ett bra historiskt drama ska man inte få tidsandan upptryckt i ansiktet hela tiden, den ska ingjutas i allt, så att man glömmer att det någonsin funnits något annat år än, i det här fallet, 1895. Det betyder att allt ska kännas korrekt ifråga om kläder, interiörer och språk, men det ska hålla sig i bakgrunden. Istället ska fokus, givetvis, ligga på berättelsen och karaktärernas psykologi.

I del två är vi tillbaka i Sverige, vi har spolat fram till 1909, och Selma har just fått nobelpris. Helena Bergström har grävt fram lite värdighet och hållning ur garderoben och en problemen med låtsasitalienare mm från del ett har ersatts av sköna stockholmsmiljöer. Storyn är att någon snott Selmas kärleksbrev till Sophie Elkan för att utöva utpressning, och det hela utvecklas till en historisk thriller med mycket fokus på ett triangeldrama mellan Selma, Sophie och Selmas nya flickvän Valborg Olander.

Avslutningsvis måste jag nämna att Strindberg dyker upp en snabbis i del två, spelad av Richard Hobert. Han är sliten, dryg och alldeles… alldeles underbar.

Det är dags att prata om den gröna älvan, sekelskiftets Long Island Icetea: Absinten. Eller l’absinthe (labsänt) som det uttalas på franska, eftersom det är en, inte fransk, men väl schweizisk dryck. Absint är en väldigt alkoholstark bitter likör, som tillverkas på en massa olika ingridienser, men som framförallt innehåller malört. Malört utsöndrar, när den får ligga och dra i tillräckligt stark alkohol, typ 80%, en alkaloid som heter tujon. Tujon har flera neurotoxiska egenskaper och kan framkalla symtom som svaghetskänslor, muskelsmärtor och darrningar. Absint var innedrycken nummer ett i Paris runt sekelskiftet, inte minst sedan en epidemi av vinlus slagit ut den franska vinskörden.

Strindberg drack absint dagligen, och en del av hans psykiska sammanbrott, “Infernokrisen”, har tillskrivits absint. En av de tidiga tecknen på absintförgiftning är att man vaknar mitt i natten med ångest och hjärtklappning, vilket ju drabbade August var och varannan natt under krisen. Det sägs också att tujon leder till hallucinationer, men även om det är råder väldigt delade meningar huruvida absint innehåller tillräckligt stora mängder tujon för att göra det, så drabbades Strindberg inte av några synvillor under sin kris, “bara” övertolkningar och

Första gången jag själv drack absint var i Prag, sommaren 1995, när jag var på väg hem från ett sommarläger i Slovakien. Jag fick höra att man var tvungen att dricka ur glaset i högst tre klunkar för att inte bränna sönder halsen. Jag upplevde inte några extraordinära effekter förutom att jag blev fantastiskt full, och sov ganska gott till långt in på förmiddagen nästa morgon. Enligt alla mina senare erfarenheter så leder kvällar som inbegriper ett eller flera glas absint till att man i bästa fall blir väldigt full, och i värsta fall ställer till med någon katastrof. Alla som bekantat sig med den gröna älvan har anekdoter på lager…

Absintmissbruk blev till sist så utbrett i stora delar av europa att det förbjöds strax för första världskriget i de flesta länder, dock inte sverige. Genom ett EG-beslut 1988 (alltså nuvarande EU, barn) är absint i praktiken legaliserat, och det finns sajter som specialiserar sig på att sälja äkta absint med garanterat hög tujon-halt.
Jag avslutar dagens blogginlägg med en absint-bilds-bonanza:

Det här är min favorit.

Kommer Kolik förlag bjuda på absint i sin monter på Bokmässan 2009? Den som lever och kommer dit får se.