Testade ett nytt ststift än det jag använder till inferno, ett spetsigare. Jag vet inte hur mycket skillnad som syns, men det här är iaf. en skiss till den bok jag ska göra efter Inferno.

Den senaste veckan (eller två) har jag gått igenom de första tjugo sidorna för att rätta till alla gamla missar. Så nu är varje sida proppfull med tipex, skiss-grönt, påklistrade tunna och tjocka lappar, ersatta halvsidor fastsatta med häftmassa osv. Serien är lika uppskuren och ombyggd som Börje Salmings ansikte.

Men så idag skulle jag göra en liten strip till Frihet, och då kom ihåg varför jag slaktar om varenda ruta som jag gör. Stripar, små serier på a4-papper det har jag gjort så mycket nu att jag kan göra det i sömnen och utan att behöva använda en droppe tipex. Att teckna episka serier, som inferno, är däremot helt nytt. Därför är inlärningsprocessen en lång, obönhörlig puckelpist. Men till slut, när jag finslipat mina verktyg och metoder, då kommer jag göra lika snygga serier som Rutu Modan. Mer om henne imorgon.

Jag fick tips från Sara Granér om färgläggning, nämligen att skriva ut den svartvita teckningen på en laserskrivare på tjockt papper, och sen färglägga ovanpå med akvarellfärg. Jag gjorde ett test på ett vanligt skrivarpapper och se där: färgen glider liksom av de svarta partierna som olja och vatten. Det går mycket snabbare än datorfärgläggning och slutresultatet blir som jag vill ha det. Det återstår fortfarande att hitta bättre papper, komplettera färglådan, hitta de rätta färgkombinationerna osv, men nånting åt det här hållet blir det nog i slutändan:

Det är bra att hålla igång tecknandet, och jag försöker teckna liten innan jag sätter igång och jobbar. Alltså teckna av saker, inte bara rita gubbar, utan träna ögat och låta ögat styra handen. Utan sån träning brukar tecknandet degenerera, handen fastnar i samma rörelser, i enformiga shabloner, och det blir tråkigare att jobba och sämre resultat.

När jag började jobba med Galago för ett par år sen fick jag höra att jag var den enda, eller iaf. en av få, serietecknare som verkligen gillade att teckna, annars tecknade folk bara när de gjorde sina serier. Så ett gott råd till kollegorna, håll igång ögat och håll igång pennan…

Idag räknade jag efter hur många sidor jag hunnit göra. Det var 39 sidor, hälften helt färdiga och hälften nästan färdiga (boken kommer landa på drygt 150 sidor) Jag har tecknat sedan i november, så det är cirka 12 sidor i månaden. Boken kommer bli klar under nådens år 2009. Vid nästan 40 sidor är jag en bra bit på väg, det är

Som inkomstkälla har jag översatt samlingsutgåvor av André Franquins serie Spirou, framförallt redaktionella texter och fått en väldigt spännande inblick i en serietecknares karriär ur fågelperspektiv. Han var väldigt produktiv, och arbetade nästa hela tiden som anställd för veckotidningen Spirou, och hade i uppdrag att teckna två sidor i veckan, som bildade äventyrsföljetongar i tidningen. Med jämna mellanrum samlades de i album. På sjuttiotalet övergav han serien Spirou och fokuserade på sin nya figur Gaston. Han var deprimerad i långa perioder och dog 1997.

Under ett serietecknarliv hinner man göra ett antal böcker, jag skulle tippa på att det rör sig om cirka 20 böcker för de flesta hyggligt aktiva tecknare, det kan förstås variera mellan de långsamma och de hyperproduktiva (som Franquin), men det rör sig om ett antal tiotal böcker. Mindre än tio kommer att räknas som de mest betydande, mästerverken i bästa fall.

Så jag jobbar på sida för sida och dag för dag, innan pengarna tagit slut, städerna spolats bort, sjukdomen slagit rot och försöker njuta i fullt ut av varje pennstreck och penseldrag.

Över julen tog jag med 12 sidor upp till Stockholm och Falun för att tuscha. Alla sidor är uppdelade i en övre och en undre del, så att de ska gå att vika på mitten och ta med sig (utom sid 1 och en till sida). Ändå var det svårt att jobba på olika köksbord och jag blev ofta väldigt frustrerad över olika misslyckanden. Här är i alla fall ett foto på alla sidorna, upplagda i stor hög för att ge ett mer aptitligt intryck:

Det händer ofta att en ruta inte blir bra. Om en ruta börjar gå åt skogen så blir den ofta sämre ju mer jag arbetar på den. När en bild inte ser ut som jag vill att den ska göra börjar jag ofta vispa runt med pennan i skissen eller tuscha den på ett överbelastat sätt. Anledningen att bilden inte funkar är nämligen nästan alltid att kompositionen är fel.

Här är en sida med två ovanligt stora rutor. På den övre är kompositionen dålig, på den undre är kompostionen bra:

I den övre bilden ligger problemet i riktningen och storleken på bildelementen. Det är liksom inte klart var bilden börjar och slutar, och gubben till vänster och gubbarna till höger konkurrerar om att dominera bilden. De svärta fälten är också obalanserade.

Den nedre bilden däremot börjar tydligt med Strindbergs svarta rygg och sedan sugs blicken in mot horisonten längs tåget och människorna. De svarta ytorna måste däremot bli bättre balanserade.

Komposition handlar i grunden om att dela upp en bild i större och mindre delar. Det kan göras genom gyllene snittet, två tredjedelsprincipen, i trianglar och cirklar eller lika stora delar. Huvudsaken är att bilden har en komposition som fungerar.

Man kan också jobba med svarta partier/fält med textur och med riktning. Det senare tycker jag är extra viktigt i serier, eftersom man redan har en läsriktning i sidan, och genom texten, och extra mycket om man inte bara berättar genom dialog och text, utan också genom rörelse.

Den övre bilden gör inte sitt jobb, så jag ska ta bort den helt och rita om den. Jag vet fortfarande inte riktigt hur, men från och med nu ska jag amputera allt som inte funkar och se till att göra en ordentlig kompensation på varje bild innan jag sätter igång och tuschar.

Från och med nu ska jag se till att jobba mer på kompositionen i bilderna, genom att skissa mer, tänka efter mer

Det var länge sen jag bloggade. Jag är i Stockholm och har hosta. Hosthosthost. Så det blir inte mycket ritat, jag har med mig ett par oritade sidor som jag tänkte få gjorda innan jag åker hem i början av nästa vecka, men jag har inte plockat upp dem ur väskan än.

Däremot ska jag ta en fika med Lina Neidestam så snart hon vaknat ur koman från gårdagens releasefest för hennes pojkvän Knut Larssons epos Krokodilstaden (Är Knut och Lina serievärldens Clintons?). Lina tecknar just nu Maran, del 2 i Kolik förlags Femisex-serie, och jag ska fälla ut mina redaktöriska öron och lyssna på hur projektet fortskrider. Vi arbetar ju båda med episka serieprojekt, så förhoppningsvis kommer vi vara varandras debriefinggrupp framöver.

Att spegelvända en teckning, till exempel genom att lägga den uppochner på ljusbordet är ju ett gammalt trick. Här är ett ansikte, det är en figur som sitter på crêmeriet tillsammans med Strindberg och Gaugin, eventuellt kan han vara Alphonse Mucha, men det är aldrig uttalat. Hursomhelst, vid en första anblick ser han inte deformerad ut.

Men när man lägger denne stackars man på ljusbordet upptäcker man att hans panna buktar ut på ett märkligt sätt.

I det här fallet räcker det med en liten skönhetsoperation, lite panna ersätts med lite mer hår.

I japanska serier läser man ju baklänges, även i de översatta böckerna. Många japanska tecknare motsatte sig nämligen kraftfullt att man helt enkelt spegelvände alla bilder och hela boken för att anpassa till västerländsk läsriktning, och orsaken till det var åtminstone delvis att de inte ville att deras tecknarmissar skulle bli tydliga.

Mitt under brinnande skilsmässa går Strindberg och blir lite förtjust i en tjej som heter mademoiselle Lacain. Han beskriver henne som “en lyxupplaga av min hustru”. Hennes inträde i handlingen behandlades lite väl slarvigt av min penna, och jag kom fram till att hon förtjänade ett bättre ansikte än detta:

… eller såhär, ännu slarvigare:

Så jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att göra bättre ifrån mig. Jag gjorde rakt upp och ner en ganska stor teckning av mme Lacain på ett A3-papper. Dessutom lade jag teckningen på ljusbordet och gjorde en spegelvänd version, ett gammalt trick för att hitta fel i teckningen (första versionen till vänster).

Sedan scannade jag teckningen och skrev ut den i lite olika storlekar, för att använda som grund för att teckna in den nyskapta mme Lacain i serien. En av de små teckningarna gjorde jag sedan om till en version av henne i lite lätt halvprofil och med pratande mun.

Nu kommer vi till kirurgidelen. Den lilla halvprofilen var ämnad som en ansiktslyftning i den översta bilden. Så nästa steg var att ta fram ett förfarande jag lärde mig av min serieteckningslärarinna Jean-Marie Lacroix, som jag fick lektioner av en gång i veckan när jag bodde i Belgien på högstadiet. Jag lade det nya ansiktet ovanpå det gamla och fixerade med tejp.

Sedan skar jag genom båda papprena med ett rakblad, så att jag skapade en slags pusselbit. Jag avlägsnade det gamla ansiktet och tejpade in det nya, på följande sätt (det utskurna ansiktet till vänster):

Nu återstår det lite retuschering med handen, damen mitt emot osv. Det större ansiktet, som var på andra bilden uppifrån, ritade jag om helt och hållet och klistrade över hela rutan.

1. Ivan var i ateljén och jobbade.

2. Kapitel 2 är klart. Kim W granskade och kom med konstruktiv kritik ner i minsta detalj.

3. Jag hade inga skisser till sid 29, så jag började rita rakt av.

4. Vi var på Åhléns och svepte in Ivan i guld. Sedan köpte vi en krabba på Hemköp. Till skillnad mot hummer och kräfta så kan man äta färsk krabba fångad i närområdet (istf kinesisk med plastskal och blöt toapapper istf kött) till ett överkomligt pris. Man ska absolut välja små exemplar. Den lille vi köpte idag var så god och fräsch och smakade inte alls unket som krabba kan göra.