I Lund linkar en man vid namn Bengt Lindforss in i berättelsen. Han är före detta medlem i en radikal studentgrupp som hette “De unga gubbarna” som blomstrade i slutet på 1880-talet. När han stöter på Strindberg på en gata i ett tiotal år senare Lund är gruppen nedlagd och medlemmarna har på olika sätt supit bort sig, blivit tokiga eller “inregistrerats i det förbannade samhället”, det vill säga blivit bekväma borgare. Själv har Lindforss blivit nykterist.
Studentrevolterandet uppfanns inte 1968, och inte heller förborgerligandet av revolutionärer, som rakar av sig skägget och köper radhus. Om ett decennium eller två kommer svenska storföretag över lag styras av folk som fängslades för stenkastning efter Göteborgskravellerna. Det kan ju vara en tröst när ens säpo-avlyssnade mobiltelefon klickar och glappar.
Ung gubbe är ofta en känsla man får av somliga surmulna och paranoida aktivister. Gubbertal blev jag själv kallad av min flickvän under åren som Ung Vänstrare, alltså pubertal gubbe.
De Unga Gubbarna efterträddes i början av 1900-talet av De Yngre Gubbarna. Ordförande var Tage Elander, som sen klippte sig och skaffade jobb som Sveriges Statsminister. Radikalismens katapult kan slunga dig långt…

Lindforss är andra från vänster på översta raden. När jag skissade på sidan ritade jag en käpp i handen på honom, som han stödjer sig på när han linkar fram. Men nu upptäckte jag att han inte ens fyllt 30 när han dyker upp i boken, så det blir till att rita någon slags avdankad överliggare istället.