Komposition
Över julen tog jag med 12 sidor upp till Stockholm och Falun för att tuscha. Alla sidor är uppdelade i en övre och en undre del, så att de ska gå att vika på mitten och ta med sig (utom sid 1 och en till sida). Ändå var det svårt att jobba på olika köksbord och jag blev ofta väldigt frustrerad över olika misslyckanden. Här är i alla fall ett foto på alla sidorna, upplagda i stor hög för att ge ett mer aptitligt intryck:
Det händer ofta att en ruta inte blir bra. Om en ruta börjar gå åt skogen så blir den ofta sämre ju mer jag arbetar på den. När en bild inte ser ut som jag vill att den ska göra börjar jag ofta vispa runt med pennan i skissen eller tuscha den på ett överbelastat sätt. Anledningen att bilden inte funkar är nämligen nästan alltid att kompositionen är fel.
Här är en sida med två ovanligt stora rutor. På den övre är kompositionen dålig, på den undre är kompostionen bra:
I den övre bilden ligger problemet i riktningen och storleken på bildelementen. Det är liksom inte klart var bilden börjar och slutar, och gubben till vänster och gubbarna till höger konkurrerar om att dominera bilden. De svärta fälten är också obalanserade.
Den nedre bilden däremot börjar tydligt med Strindbergs svarta rygg och sedan sugs blicken in mot horisonten längs tåget och människorna. De svarta ytorna måste däremot bli bättre balanserade.
Komposition handlar i grunden om att dela upp en bild i större och mindre delar. Det kan göras genom gyllene snittet, två tredjedelsprincipen, i trianglar och cirklar eller lika stora delar. Huvudsaken är att bilden har en komposition som fungerar.
Man kan också jobba med svarta partier/fält med textur och med riktning. Det senare tycker jag är extra viktigt i serier, eftersom man redan har en läsriktning i sidan, och genom texten, och extra mycket om man inte bara berättar genom dialog och text, utan också genom rörelse.
Den övre bilden gör inte sitt jobb, så jag ska ta bort den helt och rita om den. Jag vet fortfarande inte riktigt hur, men från och med nu ska jag amputera allt som inte funkar och se till att göra en ordentlig kompensation på varje bild innan jag sätter igång och tuschar.
Från och med nu ska jag se till att jobba mer på kompositionen i bilderna, genom att skissa mer, tänka efter mer
januari 4th, 2009 at 23:12
Spännande! Jag funderar lite på om serier har samma dilemma som fotografi där svartvita bilder oftare behöver textur och bättre kompositioner för att täcka upp den informationsförlust som uppstår när det inte längre finns färger bilden. Har du funderar på det? Alltså om det är lättare att rädda en dålig komposition om du jobbar i färg?
januari 5th, 2009 at 2:33
När ska du bli lärare vännen? Eller, fel fråga, fortsätt teckna, jag tar hand om de tråkiga bitarna ok! Du gör min dag med dina framsteg på Strindberg, minns hur länge vi pratat om det projektet, så skönt att du rullar på. Keep up
januari 5th, 2009 at 13:11
Mårten: Ja, det är nog i princip samma. Samtidigt är det ju också riskabelt att täcka upp dåligt grundarbete med tjusig finish. Men visst, färg är ju också ett element i kompositionen, och det är ju tanken att serien ska bli i färg.
januari 8th, 2009 at 15:26
När jag gick Umeå Konstskola hade vi en väldigt bra gästlärare som pratade mycket komposition, Edward jarvis. Visst är det kul att lära sig om gyllene snittet och liknande klassiska kompositionsformler, och de kan säkert komma till pass om man vill ha en klassiskt välbalanserad bild. Men jag tror inte att man alltid behöver tänka helt vetenskapligt när man komponerar en bild. Jag tycker att den övre bildens komposition är intressant genom att man inte vet var man ska fästa blicken, man irrar oroligt från vänster till höger och blir orolig av diagonalerna, men om man ska visa ett folkmyller tycker jag inte det är något fel med det. Fast syftet var kanske ett annat?
Ambitiöst att ta sig an Strindberg, blir kul att läsa resultatet!
januari 8th, 2009 at 23:50
Tanken med bilden var tyvärr inte att bygga upp en känsla av oro (det kan det ju vara en annan gång däremot) utan att skapa samma känsla som en kameraåkning, ganska typisk sån filmöppning.
Men visst, inte behöver komposition sträva efter harmoni eller renässansdefinitionen av balans, utan den ska ju fylla sin funktion. I serier finns ju dessutom komposiotionen med hur pratbubblorna och texten ligger, rutorna i förhållande till sidan, hur två sidor fungerar på ett uppslag, och andra saker att förhålla sig till, som inte är någon faktor i måleri och fotografi.