Igår när jag skulle tuscha sidan 25 så började den översta rutan flippa ut. Jag hade slarvat med skissen och visste inte vad jag höll på med. Husen i den högra halvan av bilden såg ut som de blivit ritade av den knäppa egyptiska arkitekten i Asterix och Kleopatra.

Här är rutan i närbild. Det kändes inte som att den gick att reparera med de mest generösa mängderna tipex. Att göra om hela rutan kändes också ganska tråkigt. Så istället lade jag ruta 3 på ljusbordet och gjorde en variant av den.

… och så klistrade jag över den defekta delan av första rutan. Resultatet blev faktiskt bättre än ursprungstanken. Jag gillar att göra den här typen av upprepningar i längre serier, att ta en bild och låta den återkomma lätt modifierad. På den här sidan är det två bilder som återkommer, dels närbilden på August och dels stadsbilden på bokhandeln, först beskuren och sedan i panorama. Här är resultatet, på en höft (sidan är fortfarande kladdig och oretuscherad, slutresultatet kommer förstås se cleanare ut):

En återblick till Parisresan:

Det första jag gjorde den första morgonen i Paris var att gå ut på en tidig morgonpromenad. I början av kapitel två berättar Strindberg om hur han får syn på solen som går upp bakom Pantheon och får korset på taket att stråla. Eftersom vår lägenhet låg alldeles intill gick jag förbi byggnaden ifråga, och mycket riktigt:

… Och förresten, jag har börjat tusch nu! På riktigt! Mer om detta framöver,

Ikväll såg jag och My den underbara filmen Wall-e. Därför känns det motiverat att avsluta inlägget med det här underbara citatet av André Malraux (1901-1976), som begravdes i Pantheon 1976.

“The greatest mystery is not that we have been flung at random among the profusion of the earth and the galaxies, but that in this prison we can fashion images sufficiently powerful to deny our nothingness.”

När jag ändå är inne på detta med inspiration så måste jag ta upp Christophe Blain. Jag tror inte att jag någonsin läst en serie med kraftfullare uttryck i bilderna eller större spänst i berättandet. Det liksom ryker och svettas och väsnas om sidorna på långt håll. Det är serier med stort S.

Bara att gå och sätta sig blir till en aktionsekvens.

I frankrike har Christophe Blain gjort succé med sin se rier Isaac le pirate och Gus. Båda serierna utspelar sig i historiska miljöer (pirat respektive cowboy) med pangpang och fart och fläkt, men det enda karaktärerna pratar om är sina relationer. Det är som att 90-talets självbiografiska serier satt på sig äventyrsseriens kläder, men behållit hjärnan under hatten.

Utdragen

Översättning:
Ett brev!
Från en tjej.
Snark

Från Nathalie.
Jag träffade henne för fem år sen i Cincinnatti.

Jag var med i en vilda västern-cirkus, och jag valde ut henne ur publiken.

Låg ni?
Nej.

Tre serier fick jag med mig från Paris, en av dem var Le petit Christian (del 2) av Blutch. Berättelsen är en självbiografisk episod om en förälskelse på mellanstadie, men det är framförallt BERÄTTANDET som gör mig helt överväldigad. Blutch tecknar inte särskilt noggrant, men vilken kraft han har, vilket krut i pennan. Han behärskar hel och hållet uttrycket i sina bilder och rör sig hela tiden med metaforiska bilder. Här är ett typiskt exempel, den lille Christian äter middag hos sin föräldrarna till flickan han är kär i, men drabbas plötsligt av alienation. I serien symboliseras det genialt av en gammaldags dykardräkt. Check it out:

Skulle jag göra någon prognos för seriernas framtid så är det den sortens högoktaniskt, intensivt berättande: bilderna reduceras inte till trötta stödhjul som i den typiska självbioserien, men det blåser inte upp sig som stora geggiga tårtor av färg och svärd/tuttar à la franskt 80-tal/marvel.

NEJ

Bilden utgör en aktiv del av berättandet, den bär fram nyanser, humor, dubbla betydelser. Är man ute efter något liknande på svenska ska man försöka komma över ett ex av Den feta sanningen, Sara Hanssons och Nanna Johanssons senaste fanzin. Vem tecknar och berättar som dem idag? Serietecknare, läs och lär.

Beställ fanzinet på fulheten.com eller hejasara

.blogspot.com

Ok, sa jag att Gaugin var den enda talangen, alltså nja… På andra sidan bordet på skissen nedan sitter Alphonse Mucha, som inte ser riktigt ut som sig själv, (jag har ändrat hans utseende för att han inte skulle vara för lik andra karaktärer och roligare att teckna). Och det är alltså han som tecknat skylten och bilderna på sidan

Mucha var ursprungligen från Tjeckien, flyttade till Paris för att gå på konstskola, pengarna tog slut, så han bosatte sig (precis som Strindberg) ovanför Charlotte Futterers Crêmerie, på rue de la Grande Chaumiere 12, levde som en råtta på linser och ingenting och planerade sin stora plan, sitt stor genombrott, och det kom den första januari 1895 och det ser ut så här:

Det är alltså en teateraffisch för pjäsen Gismonda med ingen mindre än Sara Bernhardt (den tidens och enligt vissa alla tiders största kändis) i huvudrollen. Den nya stilen slog igenom stort, Sara kontrakterade honom för sex år framåt och Art Noveau blev den nya heta stilen. En enda skön bild av en jointrökande donna blev kvar till eftervärlden av Alfons Muchas produktion och den hänger hemma hos världens alla potheads:

Vi är tillbaka från Paris med tonvis av referensbilder, racletteost, beaujolaisvin, creme caramel och ännu mer referensbilder. Det kommer fler inlägg med bilder och anekdoter från resan framöver, men nu är det full fart framåt som gäller: målet är att skissa 10 sidor i veckan så att jag kan börja tuscha i februari. Här är några skisser i olika stadier av färdighet.

Vi befinner oss alltså på Mme Charlotte Futters Crêmerie, motsvarande café Edenborg i Sthlm, Kaffebaren i Malmö, möjligen Publik i Göteborg och Arimans eller vad det heter i Lund, alltså ett hak för kulturarbetare i varierande grad av fattigdom, pretentioner, självbedrägeri, storhetsvansinne, självhat, alkoholism och så av någon anledning en människa som faktiskt är begåvad och framgångsrik kulturarbetare på riktigt, och som alla undrar vad tusan han/hon har där att göra.

Den framgångsrika människan på Crêmeriet är konstnären Paul Gaugin. Det är han som har paxat en stol till August.

George Grosz är gudfar till de här bilderna. Han var alltså en tysk expressionist som gjorde en massa bilder av degenererade cafébesökaren i på 1920/30-talet i Berlin. Förhoppningsvis hinner jag skriva ett inlägg i bloggen om bara honom snart.

Igår skedde det största genombrottet i det historiska researcharbetet för Inferno sedan projektet började 2002. Jag kände mig som detektiven Miss Marple när hon kommer på vem mördaren är.

Efter att ha hittat två par skor för 16 euro till My och ätit varsin judisk falafel med rödkål gick vi en vända genom Marais-kvarteren och sprang på Musée Carnavelet som jag inte visste låg där, men som dels visade sig vara muséet för Paris historia och dels vara gratis.

Musée Carnavalet är inrymt i ett av de många bedagade palats som ligger i Marais-kvarteren, så första hälften av besöket gick genom helt sjukt överdådiga rum i rokokostil, med guld och pastellfärger från golv till tack, och proppfullt med berömda tavlor (bl.a. det mest kända porträttet på Molière) och aristokratiska möblemang.

Men sen kom vi alltså till en del av muséet som bara var helt proppfullt med tavlor från sekelskiftet föreställande olika parisiska stadsmiljöer, inte bara vackra målningar utan också väldigt detaljerade. Det var mer högoktaniga referensbilder på en timme än vad jag lyckats samla in under sedan jag började researcharbetet på allvar för ett halvår sedan.

Jag fotade alla tavlor (utan blixt) och lyckades i upphetsningen ge en glasmonter med fyra statyetter en knuff som nästan välte den.

Efter en timslång visuell orgasm hittade vi i en undangömd vrå en massa stora vitrinskåp med, hör och häpna, karikatyr-skulpturer. Hur fina som helst. Tyvärr var det dålig belysning i rummet, så fotografierna lämnar en del att önska.

Sammanfattningsvis fullbordade Musée Carnavalet i stort sett vad jag hoppades få ut av den här resan ifråga om referensbilder. Det som återstår är Jardin des plantes och kanske en fin bok om caféliv för 20€ jag hittade hos en bouqinist vid seine precis nedanför där vi bor.

… och Ivan, en stor konstälskare i sin linda, utmattad av det estetiska fyrverkeriet.

My har gjort ett finfint facebookalbum med massa bilder från resan, kolla in det genom att klicka HÄR

Borde funka om ni har My som kompis, annars får ni nöja er med den här smarriga bilden från Louvren:

Återkommer snart med mer om Inferno.

I morse vid halv åtta, medan My och Ivan fortfarande sov, gav jag mig ut för att hitta hans bostad. Under själva psykosen i juli 1896 bodde Strindberg på Hotel Orfila. Jag visste att huset ligger på rue d’Assas, som är ganska lång, men inte på vilket nummer, så jag började från början, vid metrostation Sevrés-Babylon.

Det var fortfarande mörkt ute, eftersom Frankrike ligger långt väster om Sverige. I höjd med Boulevard XXX hade det blivit tillräckligt ljust för att gatlyktorna skulle tändas, men det var fortfarande så pass mörkt att det kändes som att gå omkring i en mångmiljonstad med strömavbrott.

Jag gick förbi min gamla skola Institut Catholique, där studentskorna stod och kindpussades och rökte morgoncigaretter. Ett par kvarter längre fram hittade jag äntligen huset, med en inskription på fasaden. Det började regna och jag gick hem till frukosten med fullbordat uppdrag.

Den här resan är inte bara ett forskningsprojekt, utan också en 30-årspresent. Till min födelseag den 13 september hade My samlat ihop pengar till biljetten från hela min vänskapskrets i både Stockholm och Malmö. Jan Bielecki ritade också det här extraordinärt snygga presentkortet.

Jag blev verkligen fantastiskt rörd och lycklig, och mina tankar går varje dag här i Paris till alla er som gjorde resan möjlig: Anja och Matte, Bianca, Emelie och Plura, Evis, Jan, Kim, Klara, Leni, Liv, Lotta, Michaela, Rakel och Oskar, Sara, Daniel, David, Edenborg, Johan och Ida, Jon, Josefin, Loka, Marcus, Micke sol, Nanna, Olof och Johanna, Sonya, Tomas, Knut och Lina

Ovanpå detta så fick jag boendet i present av mina kära föräldrar, en liten lägenhet som vi hyr i en vecka av en monsieur Jean-Claude Vessilier på rue Boulanger i Quartier Latin.

Här är en bild tagen för en minut sedan. Jag sitter och softar med Ivan medan My sover ut efter nattens amning.

All kärlek till alla er som gjort den här resan möjlig!