Möblerade rum hör till det besvärligaste att rita, och till skillnad från exteriörer så finns det inte så mycket interiörfoton från 1890-talet, antagligen eftersom det var svårt att fotografera i dålig belysning.
Idag har jag kämpat med ett hotellrum, på hotell Kramer vid Stortorget i Malmö (numera Scandic Kramer) där huvudpersonen vistas i tre serierrutor. Jag har bildgooglat och hittat en de.

Två gamla rum, lite odefinierbart gamla på ett östblock-sätt.

Det är bra att ta till konstens Tomas Ledin, nämligen den amerikanske målaren Edward Hopper, om man vill ha informativa bilder utan allt för mycket detaljer.

I slutändan gjorde jag en liten skiss (rummet kommer återges i en väldigt avlång ruta). Den måste kompletteras med lite mer karaktärsfulla möbler (byrån och sänggaveln t.ex.) som jag snor från Anders Forsberg-boken (återkommer till den underbara boken). Jag ritar rummet i profil, dels för att slippa rita trepunktsperspektiv och dels för att det ger ett ganska snabbt och rakt berättande.

Första gången jag läste Inferno var någon gång våren 2002, en makalöst ful utgåva med citrongult omslag från Klassikerförlaget. Jag bodde i Paris, i ett tolv kvadratmeters vindsrum som hade handfat men toalett i korridoren. Nu borde jag kanske skriva att jag slogs till marken och raserades inifrån av den här boken, och att den förföljt mig sedan dess, men så var inte fallet, det var en annan bok som hade den effekten, som jag ska återkomma till.
Däremot kände jag på mig att boken skulle göra sig väldigt bra som tecknad serie. Jag gjorde ett par försök att bena upp historien, rita några strindberggubbar i skorstenshatt och få in projektet i schemat över de säkert fem-sex andra albumprojekt som just då var igång.

Inferno av Fausto Minestrini

Efter att ha gett upp en första gång gjorde jag sedan årliga försök att bryta ner Inferno i pratbubblor och bilder. Boken stretade emot. Eftersom det rör sig om en dagboksroman saknar boken en rak historia: den börjar mitt i ett pågående förlopp, rusar runt som en halshuggen höna i ungefär två hundra sidor, och sen tar sidorna slut mitt uppe i ett annat förlopp. Jag tyckte inte att jag fick någon ordning på det där.
I själva verket var det inte berättelsen som var problemet utan berättandet. Det var tonen och berättartekniken som inte ville komma loss. Kom loss gjorde det plötsligt när jag såg en film (jag ska återkomma till vilken) någon gång 2007, så efter fem års mentalt förarbete kunde själva skaparprocessen ta sin början.
I kommande blogginlägg ska jag återkomma till alla aspekter av den skaparprocessen, inspiration, referenser, analys av boken, det historiska sammanhanget, det tekniska utförandet, allt allt allt utom författaren till boken.
Och varför jag inte tänker prata om författaren till boken Inferno ska jag också återkomma till.